Pepparkakshus!

Det värmer mig i hela mitt hjärta när det snart 15-åriga monstret tar sin lillasyster under sina vingar och fixar pepparkakshuset. Han som ibland bara snäser, fräser, grymtar och allmänt låter "Chilla" och "luuuugna ner dig" plockar ibland fram sin vanliga gulliga, rara, glada, hjälpsamma sida - den som fanns där innan han blev besatt av monstert som bor där inne.... Och så här inför julen kan man kanske kalla det "Att samla pluspoäng".

Att pepparkakshuset för första gången ,sen han den blyge och monstret var små, inte är tillverkat av mig och hur jag vill att det ska se ut är inte så mycket att hänga upp sig på. Man får väl i en familj på tre barn njuta av de stunder när syskonkärlek är högre än vad glamourfaktorn på huset är.... för vad är väl en bal på slottet mot barnens pepparkakshus? Och förresten pedant och jag går väl inte precis hand-i-hand!?

Sagt ur barnamun: Idag fick jag telefonsamtal av min dotter när jag var på jobbet. Till mig ringer det sällan, ungefär endast när dotra följt med vännen L hem. " Hej det är Wilma" lät det i andra änden av luren. " Jag var ledig från fritids och det var inegne hemma när jag kom hem så jag gick till farmor och farfar" Åh nej tänkte den förvirrade mamman vad har jag skrivit på hennes schema - något som inte stämmer överens med det i mitt huvud... Mycket riktigt! Och som tur är en dotter på sex år som är kompetent nog att ta hand om sig själv och ta saken i egna händer när mamman virrar till det.... så där ibland... någon gång......kanske då och då ..... eller ganska ofta!