Tillägnat mamma!

Förra veckan, rättare sagt den 12 November var det 12 år sen min mamma dog. Men egentligen dog hon då den 5 Maj 1996. Då när sjukdomen visade sig i form av att den fanns i hennes kropp.

Det var då hon slutade vara min mamma och förvandlades till något jag fick ta hand om och stötta. Hon valde det inte för hon valde livet men dessa förbenade giftpinnar hade efter år av användning satt sig i hennes lungor för att sakta ta sig vidare i kroppen. Jag glömmer aldrig den kvällen - då den 5 maj - när pappa ringde förtvivlat och skrek: Det har hänt nåt med mamma. Kom hit!

Sen följde det ett halvår av hopp och förtvivlan då sjukdomen tog ut sin rätt samtidigt som mammas hopp om livet så sakta tynade bort. Visst det finns ljuspunkter som min då 4-åriga son tittade på sin mormor och så sött sa:Vilket långt hår du har mormor! Om det lilla som fanns kvar men som i hans ögon var långt eftersom hon alltid var korthårig och välklippt.

Då den dagen på sjukhuset när hon äntligen fick slippa lida infann det sig en konstig känsla då man mitt i sorgen var glad för att det hela var över. det var en jobbig tid då lättnad och sorg blandades i ett paket.... fick man känna lättnad när man sörjde?
Min mamma ligger i en minneslund och det tycker jag är skönt - för mitt minne av henne lever inom mig , inte vid en sten, inte vid lund utan i mitt hjärta. Och ändå glömde jag bort dagen förra veckan..... Jag kom på det igår på min långpromenad..... eller var det så att mitt inre kom ihåg och gav kroppen lite sjuka!?

Visst saknar jag min mamma och alla de stunder man ska ha med sin mamma under sina år..... Jag saknar alla de frågor som aldrig fick svar, jag saknar att bara höra hennes röst, hon som var så äckligt klok och resonibel. Hon lagade den godaste maten (svärmor släng dig i väggen) och hon handarbetade som få... noga noga!
Men jag kan också vara arg för alla de gånger hon var så äckligt resonibel, klok och naiv. Ja hon var äckligt naiv och led nog väldigt av det många gånger. Jag kan vara arg när jag tänker på vad min bror förorsakde henne.... och hon bara svalde allt.... om hon hade vetat det jag fick veta i efterhand.... Hon och jag var inte så lika, hon sa alltid att jag påminde om min mormor... kanske stämde det. Min mamma ställde en pryl på ett ställe och där fick den stå kvar.... själv byter jag plats på prylar, möbler och mig själv (kanske) alltför ofta... eller inte.
Men i alla fall... alla är vi väl arga på våra mammor, jag mest för att hon försvann....
Kram på er - ta hand om era mammor!