Vårruset !

( Bilden är lånad från KF)

Jag tog mig igenom banan helskinnad! det var ett antal kvinnor, tanter, fruntimmer och även en och annan kärring. Ni vet de där stoppklotsarna som hamnar i "fel fack". jag menar : Jag som inte är löparmästarinna på något sätt måste gå till att börja med , för att sedan sick-sacka mig fram mellan kvinnor som inte ens behagar hålla åt sidan - då blir de sur kärringar i mina ögon! eller så är jag kanske lite för snällt svensk som håller mig på min kant. Men det stod klart och tydligt: HÅLL ÅT HÖGER!!!! Inte mitt i banan. Kanske har de svårt med höger och vänster de stackarna.

Själva loppet gick i fem kilometer i Norrköpings innerstad. det var bara att le, springa om de där sur kärringarna och hålla till höger. Gatorna var kantade av folk men jag tycker nog att det var dåligt med Hejarop. jag hade sett framför mig att någon skulle skrika och heja fram oss.... eller OK mig! jag är van att springa till skogs i min ensamhet så nu var det en helt annan femma: PUBLIK! det spelar väl egentligen ingen roll att de inte hejade - det var nog mer vetskapen av att de fanns där och jag sprang mitt i alltihop som fick mig att kämpa som ett djur!

Jag kom i mål efter 33 minuter och det efter att en gullig tant talade om att det BARA var fyra kilometer kvar när vi såg en kilometers skylten. Men hallå lite positivitet om jag får be! jag uppmanade henne att vi hade avverkat en - det lät bättre tycker jag! När jag kom i mål var jag helt själv på upploppet (kanske luktade jag illa eller!?) - där ser jag hur Peter Siepen intervjuar en kvinna som såg ut att vara på väg därifrån. kaos i huvet för jag ville inte hamna med min stämma i en mikrofon! det blev en snabb löpning över till motsatt sida - och en förlust på en sekund eller två men vad gör väl det om hundra år?

Mina kolleger Cloetta och moder Teresa blev väldigt lyckliga över sitt resultat. de hade peppat varandra under hela banan och tog den på 34 minuter. Cloetta hon var mer än förvånad. jag tycker att det var en himla bra insats av dem eftersom de inte trodde på sig själva innan loppet. Men man ska aldrig säga aldrig!

Skador då: jo nu dras jag med en bortdomnad höft som uppkom under loppet. Min kropp är inte van att rusa fram på kullersten och asfalt mer över stock och sten . Men skam den som ger sig - det går nog över eller hur!? Och nu ska vi ladda för tjejmilen i Augusti eller hur tjejer!? Är det några fler som vill hänga på - hör av er!