Stress i Februari!

Jag vet - jag lovade bättring men mitt inre har varit i kaos! Tankarna har orkat med absolut nonsens och inget mer. Jag har varit nära den där väggen och orden har stannat långt ifrån tangentbordet! Ett stort villervalla där kropp och själ varit ett men ändå så långt från varandra. ett minne som svikit och glädje som runnit sin kos. Helgerna har varit fyllda av ångest och tankar inför den kommande veckan. Gympapassen har inte varit fokuserade utan jag har tom. lämnat motionssalen för att låta bli att få en kollaps mitt i alltihop.

Jag har gått med en forsknings cirkel genom jobbet som innebar två dagars internat med föreläsare, eget rum och serverad mat och ett andrum från allt som malt! Det var antagligen min räddning (för denna gång)och nu känner jag mig mer uppgiven än trött! Just nu skulle jag vilja ha ett arbete på en fabrik där jag kan lämna min maskin när jag kliver ut genom arbetets dörr - inga tankar om hur man gör för att nå fram med hjälp till det eller det barnet! För ett arbete med människor gör att det finns kvar i ens tankar när man stänger dörren... för den delen menar jag inte att inte ett arbete på fabrik är inkompetensbefriat - misstolka mig rätt!

Nu ser jag en ljusning i tunneln! TACK vare kära kolleger som stöttar och "blöter" med mig! Många kramar till er - ni vet vilka ni är! Och Magda - du fattas mig!

Vilket depp-inlägg - men livet är en berg-och-dal-bana - ibland upp/ibland ner - och nu har det varit ner ett tag för att bara kunna ta sig uppåt!

Förvirrad träning!

Vissa dagar borde man helst av allt - antingen stanna inomhus eller oxå bädda ner sig - eller för all del gå i idé. Torsdagen var en omvälvande dag då jag med konsultation av två goda kolleger tackade JA till lite extrauppgifter - mitt andra namn är inte NEJ snarare JA!! I mitt nästa liv ska jag träna på att säga NEJ och inte tvärtom. Vid närmare eftertanke skedde allt detta på onsdagen men sviterna satt väl i fortfarande. Ha ha!

Torsdagen var stressig med matlagning, skällning på tonåringar som gör en mer gråhårig än vad som är skäligt vid min ålder ( ni vet jag med min ringa ålder a´ 25 ;) ) Mitt i all detta skulle jag själv få fram mina träningskläder. På med brallorna som jag trodde var mina och som visade sig vara Prinsessans. Snabb letning för att hitta mina och vips står skjutsen där på gatan. Resten fick bytas om på plats, snabbt ner i väskan och stressad in i bilen. På plats i den lilla Violstadens träningsmecka fick jag springa många gånger innan allt föll på plats - om jag inte glömde det ena så glömde jag det andra! Och sportBHn den låg kvar hemma den. Passet är ett ganska- mycket-hopp-och-studs-pass och en sån behövs verkligen. Särskilt om man som mig INTE tillhör den platta, ohängda tuttypen - snarare tvärtom. Som tur var för mig hade jag dagen till ära ett sportlinne med inbyggd BH - annars vet i gudarna om inte tuttsen hade dragit sig mer mot jordens centrum......

SNÖ!

Idag är det en MYCKET VIT dag. Snö så långt ögat kan nå! Jag skulle till fots ta mig till mitt step-up pass - det blev som ett pass i passet eftersom jag var helt svettig när jag kom fram. I den lilla, lilla Violstaden har ännu inte någon plogbil hittat fram så Pulsa i snön var inte längre en fras - mer ett faktum att ta bilen fanns inte i min tanke då jag hatar att köra på oplogade vägar.

En gång i tiden skulle jag ta mig från Åker till Järna just en sån här dag. Mitt lokalsinne är väl så där och motorvägen till Stockholm var tom. den HELT igensnöad - jag hade hoppats på ett litet andrum just på den men se det hoppet försvann snabbt, snabbt. Där kör jag då och kommer till Nykvarn där det samtidigt står Järna! Schysst tänker jag och åker helt fel väg. Det var nämligen skogsvägen mellan Nykvarn och Järna. Jag var glad att jag kom fram efter min åktur i det fria. det var knappt så att man såg de oranga plogpinnarna i kanten pga all snö som fanns runtomkring bilen. Man var så att säga rätt glad när skylten Järna dök upp som Gubben -i-lådan... Då återstod problemet att hitta rätt hall. det blev lite dikeskörning, eftersökning från sonens innebandy tränare och diverse svordomar innan vi hittade fram. Hemvägen!? Det blev motorväg hela vägen i stort sätt - efter skräckfärden på förmiddagen fanns inget alternativ. Och idag blev det pulsning!

Riskfyllt!

Återigen kanske jag är den enda MEN jag tycker faktiskt det finns en viss charm i alla möjliga och omöjliga skyltar som varnar oss för snöras och istappar! Charmigast är väl ändå alla dessa hemmagjorda, sneda och vinda skyltar som trots sitt utseende fullkomligt fångar vår uppmärksamhet. För vem vill drabbas av snö i nacken eller rent av en istapp på helt fel ställe!? Det känns som om det var ett par år sen sist och hos mig känns de välkomna - för då vet man att vintern har kommit för att stanna. Ja ja det räcker väl med att sticka ut näsan för att känna vinterns bitande kyla på våra kinder. Optimist som jag är tror jag faktiskt att detta kommer att medföra en av de bästa somrar vi har haft på länge. för visst det väl hänga ihop: Den vita glittrande, isande vintern med härliga varma och heta sommardagar!? Så tror jag i alla fall... Love and Peace!

Silver och träning!

Mitt köksbord pryds bla av denna bricka och dess kreationer. Återigen går mina kära inredningsdetaljer igen : Sten, silver, hjärtan, glas och ljus! Ingeting är bestående utan ändras hela tiden för att bli bättre , trivsammare och mer stil ;) Dekorationsnålarna är inhandlade på 2008 års julrea - de pryder mitt hem lite här och där. På årets nyårsdukning slog det mig att man faktiskt (tänk att det ska ta ett år för poletten att trilla ner) kunde fästa dem lite snyggt i duken - som förstås gick i silver....

Idag känner min kropp att den lever! Jag var på ett Bodypump pass som var tungt, häftigt men otroligt roligt. Eftermiddagen tillbringades i badhuset där Violstadens gymnastikföreningar hade upptakt - tillsammans. Där bjöds det på vattengymnastik och Italiensk Buffé. Vattengymnastiken var inte bara en Peace-of-cake inte och buffén var jami-jami! Idag känner jag att det finns främst en rumpa på min kropp och ett par vader! Men men det är väl en nyttig sjukdom att ha träningsvärk Ha Ha!

Minnen från förr!

Jag har länge varit en motståndare till facebook - jag har väl helt ändrat uppfattning från den dag i höstats då jag registrerade mig på riktigt. Det tog mig FEM hela minuter sen hade en av mina vänner från den härliga tonåren - hon som drog långt norrut i Finland hittat mig. det har blivit många minnen och många stygn av längtan efter en fysisk träff. Visst är det häftigt att sitta (som i detta fall) i varsitt land och minnas. men längtan blir stor , åh så stor att mötas igen på riktigt - det har gått 20 år (och jag som bara är 25 Hmmm!)

För ett tag sen fick jag ett meddelande genom Stayfriends där en vän som var mig kär i stort sätt i hela lågstadiet och en del av mellanstadiet. Jag sökte henne på FB men med 249 med samma namn runtom i världen blev det en svår nöt att knäcka. men så en dag nu i veckan som gick hade jag en vänförfrågan på Fb från just henne. Jag kan lova att håret mitt stod upp på min kropp - det har gått 30 år sen vi träffades senast men det är många härliga minnen. Vi var mest ABBA i hennes systrars kläder och härliga platåskor! Det hon mindes bäst var min mammas goda svartvinbärssaft - efter 30 år!!!! Hon har samma yrke som mig - vi är förskollärare båda två. Vi har två pojkar var i i stort sett samma ålder. Hennes "sladdis" är en prins - min en prinsessa men de är i samma ålder. Livet delar sig i 11 års ålder för att förenas många år senare över FB. Så TACK FB för hjälpen till att hitta "Long gone friends" eller kanske Vänner Från Förr!

Prylar och pinaler!

Gamla "silverbrickor" och glas ÄR en otrolig kombination. Glasskålen, karaffen och spegeln är alla olika loppisfynd. Brickan den kommer från skattkammaren - ni vet pappsens som är så välfylld men som det gäller att vårda ömt och listigt.Ibland är det ett nej för att nästa gång förvandlas till ett rungande JA! Så var fallet med denna bricka! det finns en skål i samma stuk och med nästan samma mönster - den har varit svår att få i min ägo men kanske kanske är det på gång :=) Jag vet det låter som jag är en gam som springer i hans skåp och rotar men faktum är att det mesta har legat/stått där helt orört sen min mamma dog....... och det är över 13 år sen. Då kan det väl faktiskt få vandra vidare till mig med rent samvete eller hur!?