En livshistoria!

Idag har prinsessan, sambon och jag varit sociala med min kära pappa. Han som jag ibland får dåligt samvete för att jag inte alltid hinner med..... men jag tror han förstår:)! Vi tog oss med bil upp till torpet - Harbacken. Där har jag vistats mycket som barn. Ack vad många svampar, vad många lingon, blåbär och även hjortron jag fått plocka i dessa skogar runt det lilla lilla torpet långt ute i skogen. Jag och min mamma lyckades även med att ALLTID springa på älg där ute i skogen. När hyrestagaren till torpet - Ingemar -var med var jag lugn som ett bi, han var jägare på den tiden - men bar ALDRIG vapen på skogsutflykterna. Det var väl tanken som lugnade mig. Idag säger pappa att det inte alls finns lika mycket älg i skogarna runt torpet längre men då när jag var lite kryllade det i varje hörn - om nu skogen har hörn... Vi lyckades i alla fall se en älgko med kalv relativt nära idag - när vi fortfarande satt i bilen på väg till det lilla torpet långt ute i skogen!

Ingemar han dog nu på försommaren - 80 år gammal! Torpet har funnits i hans ägor länge, länge! Det var hans dröm, hans fristad och hans allt! De senaste åren fick min gamla pappa hjälpa till med det mesta men ändå han fick komma dit till det lilla torpet långt ut i skogen.

Ingemar föddes på övervåningen i det stora huset straxt intill det lilla torpet långt ut i skogen. I huset där jägarna håller till! Inte långt efter hans födsel försvann hans mamma. Hon lämnade man och hem bestående av fyra pojkar varav den ena - Ingemar - bara var ett spädbarn. Där lämnades han i slutet på 1920-talet - pappan med de fyra pojkarna straxt intill det lilla torpet långt ut i skogen. När Ingemar var i ettårsåldern fick pappan ont, så ont i sin mage. Han bestämde sig för att ta sig över skogen för att vidare komma till lasarettet. Pappan kom inte fram utan dog där ute i skogen av brusten blindtarm. Där fanns det då kvar fyra små pojkar straxt intill det lilla torpet långt ut i skogen. de var ensamma i världen och blev ut placerade i olika familjer. Ingemar han hamnade i min mormors hem och blev uppvuxen som hennes bror. På det sättet har han alltid funnits som en del av min mammas liv så länge hon levde. Som en morbror men ändå inte!