Väder, vind och lite barn!

Även om alla tjatar om kyla, om elräkningar som tar raska kliv mot skyarna (som min egen) men det går väl INTE att låta bli att fascineras av alla de vackra träd som finns i stad, skog, mark och ängar. De är helt UNDERBARA! jag kan väl bara konstatera att en vanlig digitalkamera inte räcker till för att föreviga dessa som jag vill - utan drömmen om en systemkamera kryper närmre och närmre den med..... Min dotter hon undrade nog hur jag mådde när jag gick runt och fotade en massa träd....

Sagt och hört av barn: Idag på min förskola skulle jag låta barnen göra efter mig i en liten lek. För att verkligen vissa att jag blinkade tog jag av mig mina glasögon och där satt hon denna underbara superhärliga tjej som snart fyller 4 år med sin superhärliga kommentar:

Mari när du tar av dig glasögonen är du ful. När du sätter på dig dom blir du snygg! Vid sådana tillfällen kan man inget annat göra än att skratta! Barn äger!

Magda!

Tillägnat allas vår Magda

En kär kollega med ett stort sinne för skratt, humor och glädje.

Du fattas och saknas av "de dina"

....dammet får du på köpet ha ha!

Bling-Bling!

Sista veckan innan semestern fick jag äran att åka på arbetsresa till IKEA tillsammans med Agda och Britta - en trevlig dag som inbringade både ditt och datt. Jag hade länge letat efter en bra lampa att ha över matbordet och där hängde den. Kanske inte så "Shabby Chic" men ack så bling-blingig. den satt som handen i handsken! Annars far jag mest fram by cykel nu för tiden. Den röda pärlan har inte blivit ersatt än så när ni ngt som far fram i ljusets hastighet vet ni vem det är.....

High heels och saknad!

Nu är det över - nycklarna är inlämnade, kortet även så (som jag för övrigt aldrig använt - jag är lite trög ibland så jag visste inte riktigt när och var det skulle användas förrän jag INTE kom in på vissa ställen). Min tid var rolig, givande, lärorik och insiktsfull. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staket men kanske ibland ....Nu kompar jag två dagar för att sedan återgå till småknoddarna på heltid. Jag känner mig lite som en galen Jack Nicholson ur "The Shining" - I´m back! Men jag är INTE alls bitter över att kollegerna på gymnasiet går på sommarlov då jag börjar arbeta heltid med småknoddarna.

Några kolleger värmer mer än andra i hjärtat - och har verkligen funnit en plats i mitt hjärta - de fanns där för mig, gav feedback och roliga skratt! Jag kommer att sakna våra skratt över skrivborden när högarna var mycket STORA av arbete - men ett skratt fanns det alltid plats för. Jag kommer att sakna klapprandet av deras klackarnär de var på ingång till arbetsrummet. jag är så grymt imponerad över människor som klarar high heels - jag vill oxå för det ser så elegant ut. Och där kommer jag med platt-platta skor Hmmmm!

Samtidigt som det finns en saknad över att det är över är det skönt. delade tjänster mellan två olika världar går ett tag men inte hur länge som helst.... Och klart jag saknar er mina kära bland småknoddarna - ni vet vilka ni är! Ha en bra dag - det ska jag försöka ha! Bye the way så blev jag godkänd på sista skoluppgiften så det behövdes aldrig ngn komplettering - så SKÖNT! Nu stängs även det kapitlet i lärandets bok!

Skolavslutning!

Nu närmar sig slutet med stormsteg. Slutet på en rolig och givande epok i mitt liv. man tror man vet så mycket - man tror att man är trygg i det lilla. Så kommer DEN utmaningen, man antar den, genomför den och stortrivs! Första dagen stod jag där med fjärilar i min mage - fjärilar som tog sig i form genom handsvett, darrning på rösten, dunkande hjärta - ja i stort sett allt man kan tänka sig när man är LIVRÄDD!För livrädd det var jag! Men den tog form till ett lugn men ibland kantat med kaos! Men nu är det snart slut och jag går tillbaks till det gamla - kanske med andra ögon än förr - kanske med en lycka över att jag antog och genomförde mitt uppdrag - kanske med ledsam het över att det andra är slut! (Det låter som en kärlekshistoria banne mig)

Med skolarbete medföljer skolavslutningar - sådana som är söta när barnen är yngre - folk står där och ler åt dessa härliga krabater som kanske inte alltid sjunger rent men som med sin positiva anda gör sitt allra allra bästa! dessa små har ännu inte drabbats av livets hårda väg - där några är bättre och andra sämre på att tex. sjunga! Själv har jag lyckats med att få höra avslutningar kantade av ungdomar som sjunger bättre än tex mig (och det är väl i och för sig inte så svårt).

Britta - min kollega - hon har en dotter som sjunger i detta gäng. en dotter vars röst får min hud att knottra sig av välbehag. En röst som ger en rysningar till "Let it be". Tjejen har enligt mig en röst som smälter is och som kan (återigen enligt mig) jämföras med våra stora svenska något udda jättehärliga röster! När hennes röst blandades med sin partners stämma hde även nackhåren rest sig. Så Britta var stolt - det skulle jag ha varit om jag var hennes mamma!

Jag är en ny Lena PH?

Ibland lovar man mer än vad man tror med lite vin i kroppen. Gymnasiet hade lite fest och då började det surras om att uppträda för de blivande studenterna. Javisst säger man då med lite rött innanför västen!? Igårkväll fick jag reda på att hon som skulle vara min partner hade bangat. Vi skulle efter hennes önskemål framföra Lotta Engbergs "Fyra bugg och en Coca-Cola". Idag under repetionerna hade alla andra utom jag mer rock och glamour än glad-pop. Gud vad tråkigt tänkte jag och hörde då hur den började rulla: Lena PH och "Ont det gör ont". Snabbt ner i teaterhörnan för att hitta ngn passande kreation för det jag hade med mig passade till Lotta Engberg och INTE Lena PH. Och där hängde den silverklänningen glittrande och fin. Där fanns det svarta fina skor med höga klackar. Kollegan hade löshår och så lite smink. Sim salabim - min förvandling var total - från gladpop trallande tös till en glittrande glamourtant.

På plats nummer fyra var det dags för mig att tillsammans med ett mikstativ äntra scenen. handen skakade som aldrig förr. Mina kolleger hade nog tyckt att mitt nummer varit lite blekt men jag tänkte helt enkelt spara mig inför "The real thing". Och det var bara att ge järnet i siverklänning, löshår, höga klackar och ett mikstativ. Hej och hå! jag bjöd på den show jag kunde - ni vet lite åmande runt stativet och allmänt... ja jag minns inte det bara gick på räls och helt plötsligt var det slut! Men roligt var det! TACK för att jag fick chansen... kanske är början till mitt nya liv eller!?

Vårruset !

( Bilden är lånad från KF)

Jag tog mig igenom banan helskinnad! det var ett antal kvinnor, tanter, fruntimmer och även en och annan kärring. Ni vet de där stoppklotsarna som hamnar i "fel fack". jag menar : Jag som inte är löparmästarinna på något sätt måste gå till att börja med , för att sedan sick-sacka mig fram mellan kvinnor som inte ens behagar hålla åt sidan - då blir de sur kärringar i mina ögon! eller så är jag kanske lite för snällt svensk som håller mig på min kant. Men det stod klart och tydligt: HÅLL ÅT HÖGER!!!! Inte mitt i banan. Kanske har de svårt med höger och vänster de stackarna.

Själva loppet gick i fem kilometer i Norrköpings innerstad. det var bara att le, springa om de där sur kärringarna och hålla till höger. Gatorna var kantade av folk men jag tycker nog att det var dåligt med Hejarop. jag hade sett framför mig att någon skulle skrika och heja fram oss.... eller OK mig! jag är van att springa till skogs i min ensamhet så nu var det en helt annan femma: PUBLIK! det spelar väl egentligen ingen roll att de inte hejade - det var nog mer vetskapen av att de fanns där och jag sprang mitt i alltihop som fick mig att kämpa som ett djur!

Jag kom i mål efter 33 minuter och det efter att en gullig tant talade om att det BARA var fyra kilometer kvar när vi såg en kilometers skylten. Men hallå lite positivitet om jag får be! jag uppmanade henne att vi hade avverkat en - det lät bättre tycker jag! När jag kom i mål var jag helt själv på upploppet (kanske luktade jag illa eller!?) - där ser jag hur Peter Siepen intervjuar en kvinna som såg ut att vara på väg därifrån. kaos i huvet för jag ville inte hamna med min stämma i en mikrofon! det blev en snabb löpning över till motsatt sida - och en förlust på en sekund eller två men vad gör väl det om hundra år?

Mina kolleger Cloetta och moder Teresa blev väldigt lyckliga över sitt resultat. de hade peppat varandra under hela banan och tog den på 34 minuter. Cloetta hon var mer än förvånad. jag tycker att det var en himla bra insats av dem eftersom de inte trodde på sig själva innan loppet. Men man ska aldrig säga aldrig!

Skador då: jo nu dras jag med en bortdomnad höft som uppkom under loppet. Min kropp är inte van att rusa fram på kullersten och asfalt mer över stock och sten . Men skam den som ger sig - det går nog över eller hur!? Och nu ska vi ladda för tjejmilen i Augusti eller hur tjejer!? Är det några fler som vill hänga på - hör av er!

Tillägnat Olga!

Olga - min arbetskollega -hon hade 40årsfest för mannen i sitt liv nu i lördags. Och då blev han bokstavligen mannen i hennes liv. De gjorde slag i saken och gifte sig där under middagen (har en fågel viskat i mitt lilla öra). det var därför Olga hade panik över mat, tårta och klänning - som skulle matcha någon annans kläder. Hmmmm!!
GRATTIS till dig Olga - och mannen i ditt liv......
med många kramar från en ogift syndare!

Just idag är jag glad....

...just idag mår jag bra! Ni som är i min ålder känner igen Kentas gamla schlagerdänga eller hur!? och visst var det väl så (och är i livet kanske) just nu och här är man glad och måste få njuta av det. Jag har fått ett alterego som svävar på moln. Mitt arbete ger mig kred för så mycket. Just nu har jag två och det ena ligger lite på is medan jag på det andra får så mycket beröm att jag svävar på moln och snart spricker av lycka. Men mitt i alltihop blir jag en Svensson och undrar om jag får känna så här:

• får jag känna mig stolt att jag har rott detta i hamn?
• får jag ta åt mig av allt beröm?
• får jag känna mig duktig?
• får jag tom. känna mig lite förmer just nu?
• får jag sväva på moln av stolthet över mig själv?
• får jag vara lycklig att just jag fått denna chans?
• får jag känna att jag utvecklas personligen eller hur är det!?
• får jag vara stolt och skryta över mitt VG?

...men men en sak kan och får jag känna mig lycklig över och det är min nyckelring som jag fick tidigare idag. En nyckelring som talar om att jag kämpat mig ner till en 10% viktminskning. Och visst är det så att den lyckan har jag rätt att vara stolt över. Jag har inte fått chansen jag har inte satt ngn person på pottan. Utan just jag har fixat detta och jag har kämpat mig till varje del i detta. Så visst har jag väl rätt att vara stolt - idag! För just idag är jag glad, just idag mår jag bra!

Tillägnat Jolanta!

Ibland växer en relation till en människa sakta -ibland går det fort. Ibland behöver man testa sig fram och ibland finns det bara där. Har jag någonsin berättat min historia om min arbetskamrat Jolanta!? Jag tror inte det. Jag har nämnt Agda och Magda men aldrig Jolanta.

Jolanta är en kvinna mitt i livet som närmar sig den äldre medelåldern (inget fel eftersom jag själv har passerat den yngre för länge sen - eller!?) Jag tror att Jolanta och jag har kommit varann närmre genom åren - från början tror jag det fattades något - jag är väl medveten om mitt eget ego som kanske inte fann hennes rätta jag. Men med åren har jag kommit att beundra och respektera denna kloka sunda kvinna. Jag uppskattar hennes kokkonst - ingen kan göra soppa så god som hennes - inte ens min egen mamma var i närheten. Möten är som bäst när det vankas Jolantas super-duper goda soppor! MUMS!

Jolanta är en humoristisk, glädjefull och ärlig person som ger mig ett och annat skratt. Hon ger och bjuder på sig själv även om hennes kropp inte alltid vill som hon själv. Jolanta är ärtig och ser alltid så välfriserad ( själv dras jag med rufs och tufs med grå inslag här och där) ut med läckra plagg som pryder hennes kropp - även om hon själv inte tycker den är som förr så är hon vacker - tro mig! Jolanta kan vara fräck i munnen som få och ibland lite rå men har ett hjärta av guld. Jag är glad att få känna och vara i din närhet Jolanta - det ska du veta - det är något som har växt fram..... jag hoppas på fler roliga år tillsammans!