EN VÄN
TÄNK vad en vän kan betyda mycket i ens liv.
Och TÄNK vad bekantskapen kan ändras när man får bo tätt tillsammans i ett par dagar.
TÄNK vad vännerna ger en glädje och härliga skratt som förlänger livet.
En vän kan på dagarna bytas mot DE härliga arbetskamraterna som ger en glädje, skratt och inspiritation.
Ibland är man nära en vän
Ibland känns det som om man är för långt bort från sin vän
Ibland hinner man med sin vän
Ibland rullar livet för fort
Men en vän förstår och finns där när tiden hinner ikapp igen.
Kram

Livet

Livet är något som hänger på en skör skör tråd.

Ibalnd blir man påmind över allt det goda som finns runt oss

Ibland finns det bara sorg och smärta

Jag blir förevigt förundrad över hur man överlever

sådan sorg och smärta

som finns hos en inte alltför nära vän

När man vet att allt ska ändras när som helst

När man vet att det käraste man har snart ska ryckas bort

Mina tankar finns hos er

Jag lider med er

Ta väl vara på varandra

Kramar

Ett år har gått och det har väl funnits annat att pyssla med eller också har orken till bloggen uteblivit. Eller annars är det som vanligt - jag börjar intensivt med något för att sällan slutföra det jag börjar. Men men kanske kanske att det komemr något mer ska bara samla lite ork, lust och fakta om mitt liv (ha ha)
Kram Mari

GLad PÅSK i efterhand!

Jag har både hunnit med att flyga till Blåkulla och komma tillbaks (ha ha) Rolig färd med många likasinnade..... Vi trivs välan bäst när vi får vara tillsammans. Ni vet tillsammans är vi starka - det gamla lite klyschiga uttrycket men ack så sant! denna vecka är det bara en dags arbete annars ä'r det don i hus som gäller. och javisst ja - letande efter strykjärn mitt fick lite kortslutning igår - det slog gnistor om det och allt.
Ha det bra - hoppas på våren det gör jag!

Stress i Februari!

Jag vet - jag lovade bättring men mitt inre har varit i kaos! Tankarna har orkat med absolut nonsens och inget mer. Jag har varit nära den där väggen och orden har stannat långt ifrån tangentbordet! Ett stort villervalla där kropp och själ varit ett men ändå så långt från varandra. ett minne som svikit och glädje som runnit sin kos. Helgerna har varit fyllda av ångest och tankar inför den kommande veckan. Gympapassen har inte varit fokuserade utan jag har tom. lämnat motionssalen för att låta bli att få en kollaps mitt i alltihop.

Jag har gått med en forsknings cirkel genom jobbet som innebar två dagars internat med föreläsare, eget rum och serverad mat och ett andrum från allt som malt! Det var antagligen min räddning (för denna gång)och nu känner jag mig mer uppgiven än trött! Just nu skulle jag vilja ha ett arbete på en fabrik där jag kan lämna min maskin när jag kliver ut genom arbetets dörr - inga tankar om hur man gör för att nå fram med hjälp till det eller det barnet! För ett arbete med människor gör att det finns kvar i ens tankar när man stänger dörren... för den delen menar jag inte att inte ett arbete på fabrik är inkompetensbefriat - misstolka mig rätt!

Nu ser jag en ljusning i tunneln! TACK vare kära kolleger som stöttar och "blöter" med mig! Många kramar till er - ni vet vilka ni är! Och Magda - du fattas mig!

Vilket depp-inlägg - men livet är en berg-och-dal-bana - ibland upp/ibland ner - och nu har det varit ner ett tag för att bara kunna ta sig uppåt!

Förvirrad träning!

Vissa dagar borde man helst av allt - antingen stanna inomhus eller oxå bädda ner sig - eller för all del gå i idé. Torsdagen var en omvälvande dag då jag med konsultation av två goda kolleger tackade JA till lite extrauppgifter - mitt andra namn är inte NEJ snarare JA!! I mitt nästa liv ska jag träna på att säga NEJ och inte tvärtom. Vid närmare eftertanke skedde allt detta på onsdagen men sviterna satt väl i fortfarande. Ha ha!

Torsdagen var stressig med matlagning, skällning på tonåringar som gör en mer gråhårig än vad som är skäligt vid min ålder ( ni vet jag med min ringa ålder a´ 25 ;) ) Mitt i all detta skulle jag själv få fram mina träningskläder. På med brallorna som jag trodde var mina och som visade sig vara Prinsessans. Snabb letning för att hitta mina och vips står skjutsen där på gatan. Resten fick bytas om på plats, snabbt ner i väskan och stressad in i bilen. På plats i den lilla Violstadens träningsmecka fick jag springa många gånger innan allt föll på plats - om jag inte glömde det ena så glömde jag det andra! Och sportBHn den låg kvar hemma den. Passet är ett ganska- mycket-hopp-och-studs-pass och en sån behövs verkligen. Särskilt om man som mig INTE tillhör den platta, ohängda tuttypen - snarare tvärtom. Som tur var för mig hade jag dagen till ära ett sportlinne med inbyggd BH - annars vet i gudarna om inte tuttsen hade dragit sig mer mot jordens centrum......

SNÖ!

Idag är det en MYCKET VIT dag. Snö så långt ögat kan nå! Jag skulle till fots ta mig till mitt step-up pass - det blev som ett pass i passet eftersom jag var helt svettig när jag kom fram. I den lilla, lilla Violstaden har ännu inte någon plogbil hittat fram så Pulsa i snön var inte längre en fras - mer ett faktum att ta bilen fanns inte i min tanke då jag hatar att köra på oplogade vägar.

En gång i tiden skulle jag ta mig från Åker till Järna just en sån här dag. Mitt lokalsinne är väl så där och motorvägen till Stockholm var tom. den HELT igensnöad - jag hade hoppats på ett litet andrum just på den men se det hoppet försvann snabbt, snabbt. Där kör jag då och kommer till Nykvarn där det samtidigt står Järna! Schysst tänker jag och åker helt fel väg. Det var nämligen skogsvägen mellan Nykvarn och Järna. Jag var glad att jag kom fram efter min åktur i det fria. det var knappt så att man såg de oranga plogpinnarna i kanten pga all snö som fanns runtomkring bilen. Man var så att säga rätt glad när skylten Järna dök upp som Gubben -i-lådan... Då återstod problemet att hitta rätt hall. det blev lite dikeskörning, eftersökning från sonens innebandy tränare och diverse svordomar innan vi hittade fram. Hemvägen!? Det blev motorväg hela vägen i stort sätt - efter skräckfärden på förmiddagen fanns inget alternativ. Och idag blev det pulsning!