Jag vet - jag lovade bättring men mitt inre har varit i kaos! Tankarna har orkat med absolut nonsens och inget mer. Jag har varit nära den där väggen och orden har stannat långt ifrån tangentbordet! Ett stort villervalla där kropp och själ varit ett men ändå så långt från varandra. ett minne som svikit och glädje som runnit sin kos. Helgerna har varit fyllda av ångest och tankar inför den kommande veckan. Gympapassen har inte varit fokuserade utan jag har tom. lämnat motionssalen för att låta bli att få en kollaps mitt i alltihop. Jag har gått med en forsknings cirkel genom jobbet som innebar två dagars internat med föreläsare, eget rum och serverad mat och ett andrum från allt som malt! Det var antagligen min räddning (för denna gång)och nu känner jag mig mer uppgiven än trött! Just nu skulle jag vilja ha ett arbete på en fabrik där jag kan lämna min maskin när jag kliver ut genom arbetets dörr - inga tankar om hur man gör för att nå fram med hjälp till det eller det barnet! För ett arbete med människor gör att det finns kvar i ens tankar när man stänger dörren... för den delen menar jag inte att inte ett arbete på fabrik är inkompetensbefriat - misstolka mig rätt!
Nu ser jag en ljusning i tunneln! TACK vare kära kolleger som stöttar och "blöter" med mig! Många kramar till er - ni vet vilka ni är! Och Magda - du fattas mig!
Vilket depp-inlägg - men livet är en berg-och-dal-bana - ibland upp/ibland ner - och nu har det varit ner ett tag för att bara kunna ta sig uppåt!
